|
|
|
|
|
Det här är Hondas sportmaskin i
mellanklassen. Den fick bra kritik i tester och rankades som mycket
snabb. Det som väckte störst uppseende var nog bromsarna.
Honda lanserade sitt system "Inboard disc brake system" som
innebar att man valde gjutjärnsskivor med betydligt bättre
friktionskoeficient jämfört med de vanliga rostfria
skivorna. För att de rostande framskivorna inte skulle
förfula hojen byggde man in dessa i en trumma och la bromsoken
tvärsom och fäste skivan i ytterkant. Bromssystemet fick
mycket bra kritik och de rankades som klassens bästa. CBX
400 F och VF 400 F hade samma
system men annars dog konstruktionen ut när modellerna slutade
att tillverkas. Den här modellen lanserades när de tidigare
konstruktionerna med traditionella stötdämpare fortfarande
var moderna och Suzuki släppte sin nya GSX 550-serie först
1983 och det var inte svårt att välja mellan en GS 550 E
-82 och Hondan. Det här är också en av de tidigaste
modellerna med anti-dive på framgaffeln. Under de drygt 10
år som gått sedan BMW övergav sin Earls-gaffel hade
framgafflarna genomgått en ordentlig utveckling. Från
början var inte självklart att det var bäst med
teleskopgaffel och BMW hade faktiskt övergivit sin
teleskopgaffel (BMW sägs vara den första hojen med
teleskopgaffel men återgick till Earlsgaffeln av
stabilitetsskäl). Det som många reagerade över var
att hojarna dök med framändan vid inbromsning (till
skillnad från Earlsgaffeln som reste sig) och därför
konstruerades anti-diven. Den fungerade som en
tröghetshöjande ventil vilken Honda valde att låta
påverkas av bromsokets vilja att följa med bromsskivan
när man bromsade. Denna marginella lägesändring
utnyttjades för ventilen vilket gjorde att man fick en
hårdare gaffel vid inbromsning utan att den normala
fjädringskomforten blev lidande. Inom något år hade
alla hojar som inte betraktades som rena brukshojar systemet även
om de olika fabrikaten hade olika detaljlösningar. Motorn hade förvisso samma kubik och effekt som den parallellt sålda CBX 600 E men de var inte alls lika. 550:an hade en sportigare karaktär. Med sin fyrventilstopp med hydrauliska ventillyftare gjorde den motorkaraktären följsam utan direkta effekt-toppar. Vridet är bra för klassen och den rankades som en av de bästa i jämförande tester såväl i Sverige som i andra länder. Man använde även modellen i tävlingssammanhang och Kent Andersson vann SM med den. Den här mortypen kom även att sitta i CBX 750 F som lanserades 1984. Avgassystemet förtjänar också en kommentar. Honda gjorde ett system som inte setts på någon tidigare serieproducerad japansk hoj, cross flow. Man gjorde helt enkelt avgasrören identiskt långa genom att lägga rören i kors. Systemet fick aldrig någon uppföljare men bidrog säkert till den utmärkta motorkaraktären. Ljuddämparna visade sig med åren inte hålla måttet och de rostade lätt sönder i underkant. Chassit var utrustat med den nya bakfjädringen pro-link men den senare lösningen med deltaboxram hade ännu inte kommit. Honda hade som enda fabrikat Comstar-fälgarna, vilket många reagerade emot men efterhand vande sig vid. Vitsen var att spara vikt. Modellen ansågs som påkostad och jämfört med annat av samma årgång måste den skäligen ses som lite före sin tid. |