|
Som nygammal dyker nu Hondas mellantouring-maskin upp med några extra, väl behövliga, kubik i motorn. Honda har länge dominerat touringsegmentet, inte minst genom den oomtvistat legendariska Gold Wing. Även den smidigare Pan European har fått ett snart legendariskt skimmer över sig. Men frågar man någon icke motorcyklist (jo, det finns faktiskt så förtappade själar) så vet ingen vad en Deauville är. Och det är kanske synd. Alla kör inte 5.000 mil per år och har nytta av att sitta i en transportabel stereoomgärdad Guldwingefåtölj. Deauville erbjuder rimlig effekt, ovanligt generösa packmöjligheter som förbättrats ytterligare (+ 10 liter) och en komfort utöver vad övriga mellanklassare kan erbjuda. Det är svårt att hävda att det finns någon direkt jämförbar maskin från de andra fabrikanterna. I så fall får man börja att snickra på väskor och kåpkomfort själv eller välja något betydligt större som Yamaha FJR 1300. Att kalla just den jämförbar ter sig närmast löjligt.
Utveckling går i steg och ursprunget till
Deauville är NTV 650
från 1990. Därefter kom NT
650 V Deauville som presenterades 1998. Då åren
gått har det nu blivit dags för en mer omfattande
uppdatering som innebär att egentligen allt är nytt utom
konceptet. Det betyder att V-motorn är kärnan och att
maskinen är en fullutrustad touring som kanske främst
vänder sig till dig som inte kör extremt långt,
skjutsar extremt ofta eller är inne i stan i onödan.
Deauville är dock inte klumpig och för att
förbättra förarmiljön ytterligare har
kåpglaset blivit justerbart i två lägen som skiljer
sig 17 cm. De numer hysteriskt många bokstavskombinationerna
för att beskriva alla tekniska nödvändigheter
länkar vi till ytterligare förklaringar så att du ska
ha en möjlighet att förstå vad HECS-3, HMAS och VTEC
står för. Och HISS betyder absolut inte hiss. Tvärsom
har Honda justerat både kåpan så att den blivit
smalare, sänkt sadeln och höjt styret för att
förbättra hanterbarheten. Ramen är det som genomgått den minsta översynen och kan i allt väsentligt jämföras med den på 650:an. Som sammanfattning kan sägas att Deauville är en mycket traditionell modell, befriad från alla de attribut som blivit allt vanligare i och med streetfightergruppens framväxt.
Motorn är en vätskekyld V-twin med 52 graders vinkel mellan cylindrarna. Borrningen, som ökats med 2 mm sedan 650:an, är 81 mm med 66 mm slag. Cylindervolymen blir därmed 680,2 cc. Den lämnar 48 kW (65 hk) vid 8.000 varv och vridmomentsmax på 66 Nm fås vid 6.500 varv. Den har enkel överliggande kam och numer 4 ventiler per cylinder jämfört med de 3 som 650:an var utrustad med. Nyhet är också att Honda bytt ut förgasarna mot insprutning. Honda har valt det variabla ventilsystemet som på låga varv använder två ventiler men vid högre varv utnyttjar alla fyra. Systemet kallas VTEC. Trekammars katalysator, HECS3, ser till att motorn klarar Euro-3 normen. Totalt sett har motorns vikt minskats med ca 1,4 kg. Den femväxlade lådan överför kraften till bakhjulet via kardan. Bromsarna, som är utrustade med Hondas kombinerade bromssystem CBS, har dubbla 296 mm skivor med traditionellt monterade trekolvsok fram. Bak sitter en 276 mm skiva med tvåkolvsok. CBS innebär att fotbromsen påverkar ena skivan fram samt bakbromsen medan frambromshandtaget påverkar den andra främre skivan. ABS kan fås som tillval. Chassit har deltaboxram och ett totalt axelavstånd på 1.476 mm. Tillsammans med traditionella lösningar även i övrigt ger det helt tillräckliga vägegenskaper som naturligtvis har inriktningen mot touring, d.v.s. neutrala köregenskaper. Det är ingen racer men genom det inte alltför långa axelavståndet får man en ganska lätthanterlig maskin som även kan köras på kurviga vägar på ett rimligt sätt utan att detta alltför påtagligt gått ut över högfartsegenskaperna. Sitthöjden anges till 805 mm och sadeln har en bekväm skålning för föraren och som nyhet även en mer markerad framkant för passagerarplatsen. Vikten på 235 torra kilon får anses acceptabel med hänsyn till både kåpa och väskor, vill man ha ABS blir det tre kilon till att släpa runt på.
|
