|
|
|
|
Honda lanserade 1979 en 900:a, CB 900 F, som skulle visa sig bli en storsäljare. 1981 kom en uppföljande modell med något mindre motor med i stort sett samma chassi och utseende. Båda dessa modeller låg i samma försäkringsklass (600-1000 cc) vilket var en bidragande orsak till CB 900 F:ens försprång i försäljningsstatistiken. Både CB 750 F och CB 900 F fanns i en kåpförsedd variant som då kallades CB 750 F2 respektive CB 900 F2. 1983 följde Honda upp serien med CB 1100 F och den mer race-inspirerade CB 1100 R. 750:an fanns även i en tidstypisk Customvariant CB 750 C samt den mer touringbetonade CB 750 K. Alla dessa maskiners motorer var baserade på samma teknik. I USA såldes även en CB 1000 med kardan men den modellen kom aldrig till Europa. Bol d ´or i modellbeteckningen användes bara tll CB 900 F/F2 och CB 1100 F. Honda har använt modellbeteckningen CB 750 F2 till tre helt olika modellserier som sinsemellan inte har något annat gemensamt. CB 750 F2 1978 har enkelkamsmotorn och en är en sportig version av CB 750 K. Denna CB 750 F2 som kom 1981 har dubbelkamsmotorn. CB 750 F2 Sevenfifthy är en 90-talsmodell av betydligt modernare snitt. Det hade förenklat livet för många om Hondas PR-avdelning kanske tagit ytterligare lite saké och hittat på någon ny fantasifull bokstavskombination.
Den för sjuttiotalet dominerande chassitekniken
med en rundrörsram i kombination med traditionell
teleskopframgaffel och traditionella dubbla bakre
stötdämpare användes. I början av åttiotalet
kom den senare dominerande chassitekniken med
centralstötdämpare men redan några år in
på 80-talet var den dominerande. Den använda typen av
chassi medförde att maskinen var ganska tung att köra men
avvek inte från konkurrerande maskiner som Kawasaki GPZ 750,
Yamaha XJ 750 och Suzuki GSX 750. De hjuldimensioner som användes
var i allmänhet 19 tums framhjul och 18 tums bakhjul med en
styrgeometri som senare har övergivits. Det är en
påtaglig skillnad i hanterbarhet mot de maskiner med
centralstötdämpare och mindre hjuldiametrar.
Under 1970-talet var (i bästa fall) den
dominerande motortekniken fyrcylindriga maskiner med enkel
överliggande kamaxel som den 1969 lanserade CB 750 K-serien som
såldes ända till 1978. Denna tidigare CB 750
revolutionerade motorcykelbyggandet och banade väg för alla
de maskiner som vi idag anser självklara. För 70-talet var
motorernas årtionde. För första gången kunde
man faktiskt köra motorcykel utan att ha en följebil med
komplett verkstad bakom sig. För säga vad man vill om denna
idag historiska period men den inleddes med engelska maskiner som
knappast med bästa vilja i världen kunde anses
tillförlitliga. BMW hade då en betydligt större
marknadsandel i Sverige och kom 1970 med sin R75/5 serie som
erbjöd en tillförlitlighet som dittills få sett maken till. CB 750 F låg chassimässigt året efter storebror CB 900 F. Det innebar bland annat att gaffeln uppdaterades året efter och diametern var 35 och 37 mm. Däremot utrustades CB 750 F aldrig med CB 900 F 82/83 grova 39 mm gaffel. Honda kom också med en i tidsandan från fabrik kåputrustad variant som fick tillägget F2 i modellbeteckningen. Bromsarna var godtagbara med dubbla skivor med enkelkolvsok i fram. Inte förrän i mitten av åttiotalet började utvecklingen mot dagens bromsteknik. Borrade skivor för att förhindra "vattenplaning" av bromsbeläggen hade inte blivit vanligt än utan kom i mitten av 80-talet. Bromsarnas effekt i regn minskar därför påtagligt jämfört med i torrt väglag men är inget specifikt för just CB 750 F. Sammantaget kan man säga att det var en trevlig allroundmodell som dock blev omsprungen av utvecklingen samtidigt som den lanserades. Någon stor försäljningssucce blev den aldrig, den stod 900:an för. |