LÄR DIG MER OM SKINN

PERSONLIG UTRUSTNING

SKINN

HJÄLMAR

STORLEKAR

-

-

DÄCK

OLJOR

JACKOR

JEANS

HÄNGSELBYXOR

SKINNSTÄLL

SÄKERHETSSTÄLL

SPORTSTÄLL

RACESTÄLL

Till motorcykelkläder används huvudsakligen getskinn eller nöthud som ko eller buffel. Vilket som används har stor betydelse. Fibrerna i huden är olika mellan olika arter och hos ko ligger dessa i längsriktning medan get har fibrer som ligger i kors. Därför kan i vissa fall ett tunnare getskinn uppnå motsvarande rivstyrka som en tjockare nöthud. Man kan ändå säga att alla dyrare plagg sys i nöt, get har alltmer blivit en billigare skinnkvalité.

Buffel är ett billigt skinn med i allmänhet låg säkerhetsnivå. Buffel har ofta väldigt skiftande kvalité och du kan ofta enkelt avgöra detta genom att kolla om en del av plagget ser ut att ha väsentligt tunnare skinn än resten. Dra lite försiktigt i skinnet, detta ska inte stretcha. Buffel används till den billigaste produktionen och ska inte väljas av den som sätter säkerheten på en nivå över den lägsta.

Därutöver används även känguru och hjort. Känguru har ungefär dubbla rivstyrkan gentemot nöt i samma tjocklek. Hjort räknas ha en rivstyrka i motsvarande nivå. Då både känguru och hjort är väsentligt dyrare än get och nöt används dessa skinn endast i mer exklusiva plagg. Fördelen är att plaggen blir väsentligt mer följsamma vid samma rivstyrka och upplevs därför som betydligt komfortablare. Nackdelen är att många av oss tycker att denna säkerhetsnivå kostar för mycket.

Glöm inte heller att hur plagget är sytt har stor betydelse för säkerheten. Ju flera sömmar desto fler möjliga bristningspunkter. En komplicerad design som baserar sig på många små skinnbitar ger ett sämre slutresultat än ett plagg som består av färre delar. På t.ex. billiga skinnställ är det inte sällan så att ryggslutssömmen (den på tvären ovanför ändan) endast är sydd med enkelsöm. Sömmar av denna karaktär (axlar, armbågar, utsida ben) ska av säkerhetsskäl vara dubbelsömmar. Hur ev. förstärkningar är applicerade har också stor betydelse. Finns det färgade partier på ett plagg är det bästa om dessa ligger ovanpå ett större skinnparti än om dessa utgör en separat infogad del. Det finns alltså faktorer utöver själva skinnkvalitén som styr säkerheten i slutprodukten.

Vi skiljer på skinn, som kommer ifrån mindre djur som får och kalv, och hudar som kommer ifrån större djur som nötkreatur (t.ex. ko eller buffel) som råmaterial till läder. Ett annat vanligt begrepp är nappa, ibland i samband med skinnsort, t.ex. get-nappa. Nappa är kromgarvat skinn med narvsidan utåt men har ingenting med vilket djur skinnet kommer ifrån. Ordet nappa kommer ifrån staden Napa i Kalifornien. Också vilket klimat djuret levat i samt faktorer som ålder och kön har betydelse för slutresultatet. Yngre djurs hud är generellt svagare.

Alla djur har sin speciella struktur av hud. Man kan se vilket djur lädret kommer ifrån genom den struktur som ytan har. Om du tittar på översidan av din hand kommer du att se ett mönster och detta mönster, som är unikt för varje djurart, försvinner inte vid läderframställningen. Det gör inte heller naturliga ärr eller andra skador i huden (som när en ko går emot ett taggtrådsstängsel eller får insektsbett). Om skinnet helt saknar sådana defekter, eftersom det är ovanligt att utomhusgående djur aldrig får några skador, kan det mycket väl röra sig om pressat spaltläder (resten av bedömningen får grundas på art av plagg etc) Finns det å andra sidan för mycket skador tyder det på att djuret inte har tagits väl omhand.

Man skiljer på hudens ytsida (narv) och dess undersida (spalt). Om ursprungshuden är tjock kan den delas, spaltas, så att man får spaltläder. Spaltlädret används oftast för framställning av mockaskinn men i motorcykelsammanhang används den ofta för stöveltillverkning. Det här ansågs länge som en restprodukt men eftersom materialet kan behandlas på ett sätt som gör det användbart för grövre ändamål har det kommit i flitigt bruk. Ibland pressas spaltlädret för att få en ytstruktur som påminner om narvlädrets (ytsidan) och det kan du säkert se på dina stövlar som troligen är av spaltläder. Idag är det bara dyrare skor/stövlar som görs av narvläder.

Eftersom storleken på huden är avgörande för hur man måste sy plagget styr även plaggets utformning valet av läderkvalité. Vi kan ta ett par skinnjeans som exempel. På jeans gjorda av getskinn finns alltid en knäsöm eftersom skinnens storlek inte räcker för en hel skinnbit på hela frontstycket. Nötskinnsjeansen måste inte ha denna söm, det blir mer en fråga om kostnad för plagget eftersom större bitar av skinnet är dyrare per ytenhet än mindre bitar (spillbitar från annan tillverkning eller smartare läggning av mönstret så att man får minsta möjliga spill). Därför sys alla dyrare plagg i nöt eftersom man då slipper onödiga sömmar (men i fråga om modebetonade mångfärgade plagg med många sömmar blir modet en broms för säkerheten).

Lädrets säkerhet är beroende av tjocklek och jämnhet. Om lädret är ojämnt i tjocklek blir det svårt att sy i plagget och fortfarande hålla tråden jämnt spänd. Ojämnt spänd tråd sänker säkerheten i sömmarna (riv efter den tandade kanten) och om plaggets olika delar separerar spelar det ingen eller liten roll vilken rivstyrka lädret har. Det har också betydelse hur lädret placeras och där måste man lita på yrkesskickligheten hos den som lägger mönstret. Här är en stor del av prisskillnaden mellan olika plagg, den tillverkare som fubbar och tar med olämpliga bitar eller bitar med fel fiberriktning av lädret spar pengar men sänker säkerheten för användaren. Speciellt buffelskinn tenderar till att ha ojämn kvalité. När du försöker kolla kvalitén på lädret är det mycket lätt att bli lurad. Det är få som verkligen kan avgöra skinnkvalité och de jobbar oftast inte i motorcykelhandeln.

I motorcykelsammanhang används oftast nöthudar med en tjocklek på ca 1.0 - 1.2 mm, ju tjockare desto bättre upp till den nivå där plagget blir för stelt. Högkvalitativa race-ställ sys i upp till 1.4 mm nötskinn och därutöver förstärkningar. Vissa bitar av huden kan vara svagare och som exempel kan vi använda en ko som kalvat många gånger. Huden kommer då att påverkas av detta och bli svagare eftersom bukhuden tänjts ut ett antal gånger. Detta medför att handjurens hud ger en i allmänhet jämnare kvalité. Getskinnet skärs tunnare eftersom huden inte är lika tjock som hos nötkreatur. Getskinn brukar sällan ha en tjocklek på mer än en mm.

Olika klimat ger olika bra läderkvalité som slutprodukt. De djur som lever i kyligare klimat utvecklar en fastare hud med starkare fiberstruktur jämfört med andra djur. Även vilken metod för garvning som används spelar roll för slutprodukten. Därför kan det vara svårt som konsument att förstå skillnaden mellan olika läderkvalitéer och varför det skiljer i pris mellan olika produkter. Dessutom är det ju inte alltid så enkelt som att titta på prislappen för att få fram kvalitétsskillnaden, många fabrikat tar ju bra betalt för sitt namn (som konsumenten ibland tar som garanti för hög kvalité).

Hudens väg till läder börjar med att det kommer en bunt skinn eller hudar till garveriet. Hudarna är saltade för att konserveras temporärt. Processen delas in i två steg, våtprocess och finishering.

Våtprocessen börjar med vekning. I stora kar som roterar behandlas hudarna i varmt vatten för att få salt, blodrester och annat smuts att försvinna.

Efter vekningen fortsätter man med kalkningen. Den innebär att håren avlägsnas. Det här är en av de viktigaste processerna och går något snett här så kan det innebära att skinnet inte får den kvalité som avsetts. Kalkbadet gör huden alkalisk.

Vekningen och kalkningen tar i normalfallet ca ett dygn.

Skavningen, som är nästa steg i processen, innebär att att bindvävnad, fett och köttrester avlägsnas från hudens undersida.

Nästa steg är garvningen av huden. Huden, som efter kalkningen blivit alkalisk för att kunna ta emot garvsyran, behandlas oftast med krom-3 salter som sedan ca 100 år är det vanligaste garvämnet. Alla garvämnen innehåller tannin, som är ett brunfärgat organiskt ämne som förekommer främst i löv, bark och vissa bär men även i t.ex. te. Från ekbark, som är speciellt riklig på tannin, kan detta frigöras med vatten och denna upptäckt möjliggjorde naturligtvis lädertillverkningen för flera tusen år sedan.. Hela proceduren tar nuförtiden ca ett dygn (ursprungligen ända upp till ett år) och utförs i stora roterande kärl. Alla hudar har i detta skede fått en blåaktig ton. Syftet är att få tanninet att bilda olösliga föreningar med hudens proteiner för att konservera huden.

Efter garvningen våtpressas huden och nu återstår spaltning, falsning och färgning av den inledande processen.

Om huden är tjockt skuren spaltar man huden, d.v.s. separerar narvlädret från spaltlädret, vilket bara förekommer för hudar från nötkreatur. Om huden är extra tjock (som hudar från tjur) spaltas den före garvningen.

Falsningen justerar och bestämmer det spaltade narvlädrets slutliga tjocklek.

Som avslutning på den inledande processen färgas lädret. Det finns flera olika behandlingssätt men du har säkert sett beteckningen anilinfärgat skinn. Det är den vanligaste metoden för läder till motorcykelsammanhang. Anilinfärgat skinn var ursprungligen just genomfärgat med anilin, men eftersom detta är ett giftigt ämne används beteckningen numer för skinn som är genomfärgat enligt den metod som användes med anilin, inte att just anilin använts.

Eftersom lädret fortfarande är fuktigt måste det torkas. Man låter lädret passera en utsättningsmaskin. Vattnet pressas ut och då blir lädret också slätare. Ettdera spänner man upp lädret för att torka det eller så låter man det bara hängtorka.

Sen är det bara att skära skinnbitarna på lämpligt sätt och sätta ihop dessa till ditt plagg. Även här finns risk för slarv och om man lägger mönstret fel så kommer fiberriktningen att bli fel, plagget blir inte lika starkt som det kunde ha blivit. Men spillbitarna blir färre, plagget billigare att tillverka och din tanke om det stora kapet håller bara till första marksyningen.

MC-Poolen